Jag såg bara slottet. Muraren kan varje sten.

Jag fick frågan om ett projekt jag byggt själv, Kammaren. Jag satt där och sa ungefär tre trendiga ord: deterministiskt, script och Vercel? En murare vet exakt hur varje sten har lagts. Det vet inte jag. Jag ser bara det färdiga slottet, eller katedralen som ingen går in i.

Det började som ett hackathon-bidrag: något som sitter i bakgrunden medan jag hoppar mellan Claude, Cursor, Codex, Grok och en hög botar, och håller upp en spegel. Den heter Mason. Det som sved var att jag hoppade mellan program och uppgifter i princip hela tiden. Hyperaktiv. Och sen timmarna: hur många jag hade lagt.

Första versionen gjorde som briefen sa: den stoppade mig mitt i arbetet och bad mig sätta en regel. Jag hade just installerat den. Jag visste inte vilken gräns jag skulle sätta, och jag ville inte. Jag ville ha något smart, inte ännu ett inputfält med manuellt jobb i.

Första overlayen hängde över mina egna fönster, och appen var i vägen. Jag tog en skärmbild, ritade en grön ruta runt den tomma sträckan mellan menyerna och notchen och skrev en rad. Nu bor ön inne i menyraden, växer åt vänster från notchen och täcker ingenting.

Produkten var väldigt användbar för mig personligen. Jag har troligen ADHD, och det var glasklart att jag behöver något som visar mitt flöde.

Mason märker vad jag säger till mina agenter om och om igen och föreslår det som en regel. Första versionen hade en knapp som skrev in regeln i deras instruktionsfiler åt mig. Jag sa: ingen knapp som gör det åt dig. Nu visar den orden som regeln bygger på och öppnar en prompt som är klar men inte skickad. Agenten föreslår, jag trycker på skicka. Jag skar bort annat på samma sätt: Teach, som jag inte kunde förklara, och ett dagligt mål som levde en timme.

Jag läste det här caset ur loggarna från bygget. Varje sten är en prompt jag skrev till mina agenter. Rött är en prompt där jag underkände det de hade gjort. De två tornen är hackathon-deadlinen och lanseringen. Agenterna skrev koden. Min del var att säga vad som var fel.

Ingen skrev ner produktens regler först. De är det jag upprepade tills det satt: en skärm får en till tre sekunder. Mason gör samma sak åt den som använder den. Den märker vad du säger till dina agenter om och om igen och föreslår det som en regel.

Landningssidan var ett slott som byggdes sten för sten medan man scrollade. Jag var stolt över den. I telefonen skrev jag: jag fattar ingenting av vad som händer ens. Och sen: vi är lite väl förtjusta i den här murmetaforen. Tänk om man inte fattar det här med muren. Nu börjar sidan med läsarens problem, och namnet står i ingen rubrik.

Jag vibe-kodade landningssidan. En agent skrev ”Local-first: nothing leaves your Mac”, det lät perfekt, och jag släppte igenom det. Den låg live i timmar innan jag kollade vad appen faktiskt gör: sammanfattningar går som standard till din egen AI, så något lämnar datorn. Inget i sättet jag jobbar på hade fångat det. Nu står det på sidan att fyra saker kan lämna den, var och en med sin egen brytare, och det dokumentationen påstår testas mot koden.

På dag tre sa jag att det bara var bekräftelse: spegeln visade mig, men jag upplevde inte att jag lärde mig något. Det är fortfarande den öppna frågan, och hittills är jag den enda användaren. Härnäst är fem personer som aldrig sett den, och en månad av mina egna dagar för att se om en spegel ändrar något.